(stormen) Ivar kom till byn

Klockan tio på kvällen torsdag den tolfte december nådde stormen Ivar södra delen av Medelpad. Stortallar for i backen på löpande band, plåttak virvlade omkring på ängarna och (minst) tre elstolpar knäcktes i Bondgryttjen. 

Sommarstugan klarade sig, med nöd och näppe

Strömmen försvann, fast och mobil telefoni dog och larmfunktionen hemma hos Gerd Höglund slutade fungera. Det blev mörkt, men långt ifrån tyst. Under några timmars tid skakade vindbyarna hus och sinnen. 

Den värsta stormen i Gerds minne. Men inte bara i hennes minne. En knapp vecka senare har omfattningen av skogsskövlingen börjat beräknas. Ivar fällde mer skog än Dagmar. Enligt Skogsstyrelsen har mellan 4,5 och 6,5 miljoner skogskubikmeter dragits ner. Och Medelpad är värst drabbat. 

Följ med på en rundvandring i Ivars fotspår. 

Det här boningshuset, i Gryttjen, klarade sig. Lillstugan gick det sämre för. 

Längs landsvägen ligger träden och telefonledningarna på marken.

Inga lysande stjärnor och ljusstakar. Men väl ett 12-årigt barnbarnsbarn. 

Ett annat, 9-årigt, barnbarnsbarn passar på att pröva sin nyköpta trickskidor. 

"Precis som sin pappa", säger Gerd.

Hopes tak, från gården där borta i horisonten, har tagit sig en flygtur.

Storbjörken, halvvägs till sjön, och en radda träd på holmen har knäckts.

Stortall på fall vid Kjells infart.

Tallar ovanför vägen, ungefär där den gamla kojan fanns en gång.

Resten av träden på hygget bortanför kapellet har rykt. 

De som stod kvar efter Dagmars besök

Eon jobbar söndag. För att rensa den ledning som de inte grävde ner efter förra stormen. "Tre stolpar är knäckta nere vid Bondgryttjen", konstateras. 

Utekylskåp.

Veden har grannarna burit in.

Det blir fort mörkt. Men med hjälp av ficklampa, pannlampa och stearinljus skalas potatis, värms kaffevatten och det dukas upp hembakt. Som smakar bättre än någonsin. 

Text och foto: Fredrik Vestberg

Surströmming och kantarelljakt

Sensommarsurströmmingskalas i Långskog hör årstiden till. Förr dukades det upp uppe på logen. Men den tiden är förbi. Bron till övervåningen är för länge sedan nedriven, taket är på väg att rasa in och det är många år sedan någon städade där uppe. Men att flytta bordet från skuggan under äppelträden är inte fy skam det heller. Till gräsmattan mitt för bron, där ett fint solstril från björkklykan och måttligt irriterande småsvenn ger ett finstämt ackompanjemang. 

Gun-Brith dukar upp

 I jakten på svagdricka gick vi bet 

 Pur njutning

 Ett oskarpt bildbevis

Text och bild: Fredrik Westberg

Tjädertuppen

Strax bortom nyhygget. Det som kom till efter stormen Dagmar, julhelgen 2011.Vid de karakteristiska röda stenarna håller en stilig tjädertupp till. Det är flera som blivit mer eller mindre attackerade när vi varit för närgångna. Förra våren joggade jag på skogsstigen som går över mot Gryttjen. Då satt tjädern i toppen av en tall och spanade. När jag kom förbi tog han sikte och landade knappt tio meter i från mig. Vilket resulterade i en plötslig tempoökning, både på hjärt-och stegfrekvens. 

/Fredrik

Även i sommar är det några Höglundsättlingar som gått i närkamp med fågeln.

Ingvor Westberg tar upp kampen med besten. 

Foto: Venzel Westberg

Sommargudstjänst på Sion

Sommargudstjänst på kapellet i Långskog hör årstiden till. Uppskattat och välbesökt. I år i samarbete med Attmars församling. Torsten Häggström talade och Lennart Svedberg sjöng och spelade. 

Gerd Höglund och Ingvor Westberg är redo för grusvägspromenad.

Trångt på parkeringen vid Sionkapellet i Långskog.

Kyrkoherde Torsten Häggström i samspråk med Bertil Järlehag

Församlingen är samlad för gudstjänst, samvaro och förplägnad.

Lennart Svedberg 

Ingvor, Gerd, Anita och Gunvor är glada och fikasugna.

Foto: Venzel Westberg

En runda runt byn

Till Långskog har jag åkt buss. Många gånger. Med Hasselabussen, som gick över Viforsen, på Marmens södra sida via Sörfors. Men när jag tänker efter är jag osäker om den körde den vägen. Tänker mig att den smala och trånga Viforsbron inte tillätt busstrafik. Troligen var jag tvungen att åka över Matfors, via Lucksta, när jag skulle ta mig till min mammas barndomshem. 

– Låt mig gissa, sa en av de stora killarna längst bak i bussen. 
– Du ska plocka potatis va? 
– Ja, jag ska till mormor och morfar i Långskog, svarade jag. 

Jag var på väg på potatislov. Eller lov och lov förresten. Jag tog bussen efter att jag slutat skolan en vanlig höstvardag och hade på sin höjd fått ledigt en eller ett par dagar. Mina föräldrar var redan där. Eller åtminstone mamma. Minns inte om jag gick själv från stora vägen till gården. Troligen blev jag upphämtad av morfar och skjutsad den sista kilometern längs Bondgryttjvägen. 

Runt huset och på lägdan ner mot sjön var det full aktivitet. Jag minns det som att de kopplat på någon slags plog eller plockmaskin på traktorn som vände upp potatisplantorna. Därefter följde plockarna med hackor och spadar där de handplockade pärerna som slängdes i trälårar. Som sedan transporterades upp till huset och tippades in på en slags träramp genom källarfönstret. Ner i jordkällaren under huset. 

Det är ett fint minne. En bra del av min uppväxt. Jag kan till och med sakna det och sörja att mina egna barn inte får åka på potatislov. De få plantorna vi sätter bakom radhuset varje år kräver inte någon längre ledighet för att få upp. 

Nu plockas det nog fortfarande en och annan potatis i Långskog. Det är säkert både ett och annat barn och barnbarn, som åker dit varje år. För att hjälpa till med plockandet. Men om de ska åka buss från Sundsvall går de bet. När jag gör en google-sökning på Hasselabussen hittar jag en notis, från 2006, om att busstrafiken längs sträckan legat nere i flera år. Det, är värre och sorgligare än att mina barn inte får potatislovledigt. 

Potatisminnet kom när min farbror Venzel Westberg skickade bilderna nedan. De är tagna en februaridag i Långskog. En dag då alla potatisfält fortfarande var täckta av ett mycket tjockt lager av snö. 

Följ med på en runda runt byn. På en vinterutflykt. För mina barn kommer, i likhet med mig under min uppväxt, åka på sportlovsledigt till mormors gård. Långskog för min del. Rajastrand i norra Jämtland för deras del. Fint bådadera. 

 Fredrik Westberg

I det här garaget förvarade Ingvar den gröna Volvo 343:an och veden. I år är porten översnöad. 

Jag gissar att det är en vedkap, som gömmer sig där under. Eller något helt annat.

Morfars häst Brunte har jag vaga minnen av. Men den talar mamma om fortfarande, som en familjemedlem. Närmast. 

Gamla Konsum nere i byn. Borde jag ha minnen i från. Men jag kan faktiskt inte komma ihåg ett enda besök där.

Skolan där min mamma och hennes syskon påbörjade sin bildningsbana.

En av byns näringsidkare. Som, enligt sin hemsida, låter barn och vuxna ta del av livet på en bondgård och uppleva kontakten med djuren och livet på landet. Det är inte kattskit. 

Jag har ofta fiskat i Långskog. Har dessvärre inga minnen från några storfångster, förutom fina abborrar förstås. Men det beror troligen på att jag inte agnade med mört.

Nu är det för sent att besöka, om ni inte var på plats i kväll förstås, Långskogsbygdens intresseföreningens årsmöte. Skotercafét i Norrhassel är också avklarat. Men det blir säkert en ny chans nästa år. 

Före detta Hildings har Venzel märkt denna bild med. Vem det är och var det är, vet nog de insatta.

Klicka gärna på bilderna för att se dem i större format.